Ett tveeggat möte

Hej

Idag tänkte jag först och främst berätta om ett möte som gjorde mig glad och arg på samma gång. I tisdags var jag och sambon på möt hos min nya arbetsförmedlare. 

Att gå på såna möten, framförallt när det är en ny person, ger mig ofta en ordentlig klump i magen. Därför var P med, både för att hålla handen, hjälpa mig att komma ihåg och att slå näven i bordet om det skulle behövas.

Kvinnan som ropade upp mitt namn såg inte så farlig ut, men av erfarenhet vet jag att skenet kan bedra. Så med lite darriga steg gick jag in på hennes rum med P i släptåg. Ganska snabbt förstod jag att hon faktiskt hade läst mina papper och var insatt i min problematik! Hon hade svar på mina frågor och kunde förklara vad som gällde. Min lista med frågor gick igenom och jag fick prata lite om vad jag ville (ja ville, inte måste göra). Hon förekom oss båda genom att säga att hon förstod att en stor del av min problematik innebär att det inte handlar så mycket om VAD jag kan göra, utan HUR LÄNGE jag kan göra det utan att gå in i väggen.

Mötet tog nästan slut för fort (jag hade gärna bjudit ut henne på lunch, men det kanske är lite opassande). Jag och P gick ut och var nog båda lite snopna men totalt lättade och överlyckliga! Det handlade inte bara om att hon hade svarat som jag ville på frågorna, utan att hon hade lyssnat och förstått.

Men efter att den första euforin hade släppt, kom ändå den lilla taggen av irritation. Ska man verkligen behöva bli förvånad över att bli vänligt och professionellt bemött? För om sanningen ska fram så hade denna underbara arbetsförmedlare faktiskt "bara" gjort sitt jobb.

Det får mig att tänka på alla de stolpskott jag har mött under åren. Både läkare och myndighetspersoner har misstrott och tryckt ner mig. De har skyllt ifrån sig, inte kunna svara på frågor och ifrågasatt mig;

Är du inte lite ung för att ha sådär ont? Du måste rycka upp dig, livet är jobbigt ibland! Det finns de som har det betydligt värre!

Jo tack jag vet. Men hur hjälper det mig? Mina symptom kvarstår, smärtan minskar inte för att jag påminns om min ålder.

Jag undrar hur mycket tid jag har slösat bort på dessa människor? Inte bara de 15-30 min som jag faktiskt satt där, utan all tid som lagts på onödigt lidande. Hur långt hade jag kommit om jag hade blivit bemött med respekt? 

Kanske hade jag vågat söka hjälp tidigare när nya symptom började visa sig? Kanske hade jag inte behövt bli såhär dålig?

Eller kanske hade jag i alla fall hittat ett sätt att leva som funkar för mig, ett sätt att acceptera?

För det är ju så, får man hela tiden höra att man har fel så börjar man tvivla på sig själv. Jag vet inte hur många gånger jag har försökt att "rycka upp mig" och gå emot min kropps signaler, vilket utan undantag har resulterat i en försämring.

Nu måste jag faktiskt bara säga att jag även har mött bra personer under min resa, men de är de osmidiga och oförstående kommentarerna som etsar sig fast.

Nu ska jag glädjas och slappna av i förvissningen att min arbetsförmedlare är på min sida, men inför nästa möte med en ny person (vilket kan bli mycket snart eftersom denna fantastiska arbetsförmedlare troligtvis ska förflyttas till annan tjänst) kommer stridsmunderingen åter att behöva sättas på och den känns tyngre och tyngre för varje gång.

Kramar! 

Ida