Från en ångestfylld bloggare...

Tänkte skriva lite om ångest för att det just nu är en ganska stor del av min vardag. Jag ska nämligen på behandling på Vidarkliniken under tre veckor. Så från och med onsdag ska jag inte bara sova borta, utan även dagligen interagera med människor som jag inte har en aning om vilka de är. Detta okända är något som triggar igång min ångest.

Jag har tidigare nämnt att jag som yngre led av både depression och panikångest. Under några år var ångesten så stor att den styrde en stor del av mitt liv. Sedan högstadiet har jag gått hos olika kuratorer, psykologer och samtalsterapeuter i omgångar. De olika behandlingar och mediciner som jag har fått har hjälpt olika mycket, men det största jobbet har jag själv gjort tillsammans med föräldrar och sambo. Den första vändpunkten kom när jag efter studenten, trots hemsk ångest, valde att spendera en termin ensam i Italien. Där fick jag distans till livet hemma, och hann tänka på vad jag ville göra. Under 15 veckor gick jag från cirka en ångestattack per dag till nån i veckan, eller ännu färre.

Vägen därifrån har självklart inte varit spikrak, men från att jag sökte hjälp senast (en underbar samtalsterapeut som jag fortfarande har sporadisk kontakt med) för ca 4 år sedan och flyttade ihop med min sambo så har ångesten stabiliserats.

Nu när jag snart fyller 28, så är inte ångesten ständigt närvarande. Någon, tror det var en läkare eller psykolog, sa till mig att ångest och depression räknas som kroniska sjukdomar. För att även om symptomen kan behandlas så kommer alltid känsligheten finnas kvar.

Jag brukar likna ångesten med min psoriasis. Utslagen som man får av psoriasis kan behandlas och, om man har tur, faktiskt försvinna helt. Sedan kan man vara symptomfri i en dag, en vecka, månader eller flera år, men sjukdomen ligger fortfarande kvar i kroppen. Så en dag när förutsättningarna är sämre så kommer utslagen tillbaka.

Så fungerar min ångest också. Jag kan nästan glömma min ångest och vara helt symptomfri under perioder (det längsta är ca ett år, när jag pluggade till Levande Verkstads pedagog) men sedan stressar jag för mycket, hamnar i okända situationer eller något annat sker som får mig ur balans. Då kommer ångesten och knackar på igen. 

För det mesta kan jag kontrollera ångesten och jag har lärt mig olika metoder som fungerar för mig för att inte hamna i en ångestattack. Oftast handlar det om någon sorts distraktion, som att handarbeta eller baka. Händerna får då arbeta samtidigt som min hjärna måste koncentrera sig på något annat än ångesten.

Men ibland så kommer ångestattackerna i alla fall. Det vanligaste är att jag hyperventilerar och gråter. Det var länge sedan jag försvann så pass i ångesten att jag försökte skada mig själv, men sambon har berättat om gånger då jag dunkat huvudet mot väggen eller slagit mig själv. Av dessa gånger minns jag endast vaga bilder.

Jag kan lugna mig själv men ofta är det lättare med yttre hjälp. P brukar hjälpa mig att andas lugnt, ibland ringer jag mamma så hon får påminna mig om andningen. Jag har även ångestdämpande medicin som jag tar ibland.

Den största skillnaden från förut är att jag inte längre tror att ångestattacken ska ta död på mig. Detta leder i sin tur till att jag inte är lika rädd, och ångesten över att få en attack blir mindre så oftast stannar det vid oro.

Skulle vilja ge lite tips till dig som själv lever med ångest men framförallt till er som har en anhörig med dessa problem. Kom ihåg att jag inte har några medicinska belägg för dessa tips och att alla människor är olika.

1. Förringa inte den drabbades känslor. Ångestkänslor är känslor som alla andra, även fast de kanske verkar onaturligt starka för dig så är de verkliga för den personen.

2. Försök inte lösa problemet under en ångestattack! Personen i fråga är inte mottaglig för goda råd och lösningar. Påminn om att andas lugnt, krama om hen vill det och bara finns där.

3. PRATA! Detta gäller för både drabbade och anhöriga. Prata om vad som föranledde ångesten, vad som kan göras nästa gång, om ni kan ändra något, behövs hjälp utifrån... Kom ihåg att den med ångest inte är ett problem som ska lösas utan en komplicerad individ, det finns inga lätta svar. Men fortsätt prata!!!

4. Trösta inte! Att ha ångest är inte detsamma som att vara ledsen! Man kan vara glad över något och ha ångest över det på samma gång. Att bara trösta, utan att prata ordentligt, leder bara till mer osäkerhet hos den drabbade.

5. Hitta ångestdämpande aktiviteter. Handarbeta, träna, promenera, spela tv-spel, laga mat... Det som få dig att vara i nuet och aktivera hjärnan. Det handlar inte om att fly problemen utan att bearbeta dem, känslor bearbetas även när vi inte aktivt känner eller tänker på dem.

Så det blev dagens inlägg från en Ida full av ångest, men även förväntan och glädje, över tre veckor på Vidarkliniken. Kanske blir det något inlägg därifrån, kanske inte. Jag ska försöka koncentrera mig på mitt välmående och låta mig tas hand om. Kanske kommer jag ut lite piggare med lite nya infallsvinklar, eller så förändras ingenting. Jag vet i alla fall att jag har en del lyxgarn med mig som ska stickas med, några ljudböcker att lyssna på samt att jag slipper laga mat på 21 dagar!

Vi får se om vi hörs nåt mer i mars, annars på återhörande i april:)

Kramar /Ida

Senaste veckans ångestdämpare; sjalen Perhaps, Perhaps av Melanie Berg. Enda biverkningarna är eventuellt värkande händer och lätt stickberoende:)