Må bra bloggen

Hej igen.

Var ett tag sen jag skrev, men tänkte uppdatera lite om läget. Anledningen till att jag inte har känt för att blogga är nog för att jag mår ganska bra. Behovet att skriva av sig blir helt enkelt lika stort hos mig när livet flyter på rätt smidigt. I och för sig hade jag migrän i tre dagar i förra veckan men överlag så funkar kroppen bättre.

Jag har tänkt lite på hur jag förhåller mig till mig själv och mina känslor. Tyvärr så har jag upptäckt att jag är väldigt elak och hård mot mig själv. Så fort som jag inte klarar något så vill jag liksom straffa mig själv. Till exempel om jag är för dålig för att komma iväg på ett läkarbesök eller annat möte, så har jag så dåligt samvete. Då tycker jag tydligen att det passar sig att göra hela dagen till en tråkdag, istället för att göra det bästa av situationen.

Det är egentligen ett ganska konstigt beteende från mig, som anser mig själv vara en ganska empatisk människa. Jag skulle aldrig vara så hård mot till exempel min sambo eller andra i min närhet, men när det kommer till mig själv så fungerar min empati tydligen inte alls.  

Detta är något som jag funderade en del på under min vistelse på Vidarkliniken. Blir det så för att jag är så besviken eller för att jag tycker att jag borde klara mer. Den största anledningen till min elaka inställning mot mig själv tror jag är att jag förväntar mig misstro från omgivningen. Under min skoltid var jag ganska mycket sjuk, och när jag arbetade ännu mer. Kommentarer som "skolkare" eller att jag är lat har jag fått höra i överflöd. För det mesta har jag väl ryckt på axlarna, ibland kanske gråtit en skvätt i ensamhet. Men jag undrar om all denna misstro har lett till att jag har byggt upp ett försvar? Om jag straffar mig själv så blir jag kanske härdad mot omgivningens straff?

Men nu, när jag både är sjukare än jag varit förr samt lite mer vuxen, känns det här försvaret bara som ett hinder. Jag måste lära mig att vara lite ödmjuk mot min kropp och dess signaler, att lyssna och känna efter.

Det är sorgligt att det ska vara så svårt, men det är det faktiskt! Framförallt när man är van vid att alltid vilja ta "duktig flicka" rollen, och inte hävda sig själv eller visa hur man faktiskt mår.

Det kommer självklart att handla mycket om att lära sig säga nej. Att inte bara ställa upp, ta på mig saker (både egna idéer och andras krav) och ge utrymme för mig själv. Men jag tänker också att det handlar om att faktiskt säga ja till mig själv. Att vårda min kropp så att den mår så bra den bara kan under förutsättningarna. Att låta vila, bra mat, kärlek och sömn bli viktigare, och att inte slå så hårt på mig själv när jag redan ligger.

Jag vill också säga ja till saker som kanske tar lite energi, men som är roliga. Som till exempel lek med syskonbarnen, träffa familj och vänner, fara på äventyr med älsklingen, gå på utställningar och mycket annat.

Så igår, måndag, bestämde jag mig för att strunta i alla måsten och unna mig själv ett besök på stickcafe under eftermiddagen. För de som inte vet vad denna fantastiska umgängesform går ut på, så är det helt enkelt en slags kommunal syjunta. Man träffas ett gäng (för mig totala främlingar som jag har fått kontakt med via Facebook) och fikar, stickar och pratar under några timmar. Helt fantastiskt inspirerande! Och eftersom alla har ett gemensamt intresse så kom samtalet igång väldigt lätt, och jag kände mig rätt snart som en i gänget. Idag mår jag lite sämre, kunde inte sova då kroppen var lite överansträngd, men jag har ingen feber och bara lite huvudvärk.

Det var ju inte så att vi träffades här i mitt bostadsområde, utan den största utmaningen vara att ta sig till bussen och åka cirka 6-7 stationer. Och jag gjorde det! Hjärtklappningen kom litegrann men jag varken svimmade eller mådde illa! Vilken seger!

Som tur var kunde P hämta mig med bilen när jag skulle hemåt för då kände jag mig rätt sliten efter flera timmars umgänge. Men jag gjorde det! Det är en sån härlig frihetskänsla!

Så nu hoppas jag att jag mår ok även nästa måndag och klarar av det igen. Eller jag tror att det är ett stickcafe redan imorgon som inte är så långt bort med bussen...

Så var lite snälla mot er själva så hörs vi:)

Kramar!

Ännu en Krydda (http://www.ravelry.com/patterns/library/krydda) lades upp för under stickcafeet. Detta är en superfin och härlig kofta från Yarn-Madness, och snabbt går det med tjocka stickor och grovt garn. 

Jag har tidigar stickat en grön (se nedan) till mig själv, och nu en lila på beställning från mamma. Rekommenderas varmt till den sticksugna