Stress!!!

Detta ord som verkar påverka allas våra liv på olika sätt. Ibland kan jag tycka att "åh jag är så stressad" hörs hela tiden. Är det inte till och med så att stress har blivit en sorts statussymbol? Ofta hör jag folk räkna upp en lång lista på allt de måste göra, eller har gjort under helgen eller semestern. Barn ska på utflykter och kalas hit och dit. Träning, besök hos vänner, resor, städning och "kvalitetstid" ska klämmas in på så lite tid som möjligt. Oftast sägs det med ett litet skratt men väldigt sällan ler leendet ögonen.

Just nu ligger jag i sängen på landet och tittar ut på träden utanför som vajar i vinden. Livet känns just i detta ögonblick rätt så ostressigt. Därför kan jag kanske reflektera över sista tidens nästan övermäktiga stress som har upptagit mitt liv. Jag tänker inte gå in så mycket på varför jag är stressad men kan säga så mycket att det väl är en kombination av en kropp som inte samarbetar, lite för mycket jobb, osäker ekonomi och allt annat som ska rymmas i livet.

Men jag tänkte istället berätta lite om hur jag reagerar på stress. Jag har alltid varit rätt stresskänslig, men sedan jag insjuknade i vad de tror är ME/CFS (kroniskt trötthetssyndrom) så har känsligheten ökat flera gånger om. Många menar att människor med den här diagnosen inte alls ska utsättas för stress, hur nu det är tänkt att genomföras...

Den första varningssignalen brukar vara att jag tappar ord. Jag hittar inte rätt ord i rätt sammanhang, kommer ofta av mig och har svårt att formulera mig. Grammatikkunskaperna brukar också få sig en törn i detta skede (vilket kanske märks ibland här på bloggen, fast här kan jag ju alltid skylla på det fantastiska fenomenet autocorrect:). Ofta inser jag att något är fel men jag saknar förmågan att fixa felet.

Sedan brukar jag ha svårt att förstå text och ta in information. I veckan satt jag en dag framför datorn och läste ett mejl säkert tjugo gånger innan jag förstod vad avsändaren ville, vilket slöseri med tid! Även muntlig information är svår. P kan prata med mig och efteråt har jag inte en aning om vad han har sagt. Ibland krävs flera upprepningar för att det ska gå in.

Jag gråter! Jag grinar för minsta lilla, vad det än är. Tappar jag en penna, frågar P om jag vill ha te, förstår jag inte en text eller vad de säger på tvn, har jag glömt att handla något... Allt kan framkalla en plötslig gråtattack! Inte för att jag är ledsen utan mer som att hjärnan kokar över och ut sprutar tårarna.

Jag rör mig och talar långsammare. Allt tar längre tid och livet går som i slow-motion.

Jag blir virrig och glömsk! Jag glömmer var jag lagt saker och vad som har bestämts. Ofta får jag fråga P samma fråga om och om igen för att jag har glömt svaret. Herregud vilket tålamod han har❤️

Det läskigaste är när synrubbningarna sätter in. Jag förstår inte varför och hur det går till, men jag får som tunnelseende ibland. Även flimmer och suddigt periferiseende står på menyn när det är som värst.

Oftast hjälper det att trappa ner lite ett tag, till exempel spendera en tid på landet. Jag brukar vara noga med vilan och att stjälpa över ännu mer hushållssysslor på P under dessa perioder. Även mat (trots att jag faktiskt ibland glömmer att äta), sömn och lugna aktiviteter prioriteras.
Jag lyckas hålla den berömda väggen borta för det mesta och det är jag väldigt nöjd med! När jag gick in i väggen (eller vad man nu ska kalla det, konstigt uttryck det där) sist så glömde jag bort hur man stickade. Och det mina vänner, kan nog vara det värsta som kan hända lilla mig:)

Så det var min stressbekännelse. Med hopp om att sommaren bjuder på mycket häng på landet och balkongen så tror jag att den närmaste tiden kanske blir lite lugnare. Eller, det får jag helt enkelt se till att den blir!

Kram på er!

Nedan är en bild på mitt happy-place som jag försöker återskapa i huvudet är jag är stressad, grusvägen utanför vårt landställe = mitt paradis:)