Back again...

Hej igen!

Nu är jag tillbaka på hemmaplan, efter tre omtumlande veckor på Vidarkliniken. Det har varit en fantastisk resa och jag har lärt mig mycket om mig själv. 

Första chocken var den totala respekten som jag fick från personal och medpatienter, att inte ständigt bli ifrågasatt är en ny upplevelse. Från början försökte jag förminska mina problem med kommentarer som "det är inte så farligt" eller "det löser sig snart", men efter ett tag började jag kunna säga hur det faktiskt var.

Något jag saknar nu när jag kommit hem är också den sociala samvaron. Mina härliga rumskamrater gjorde att dagarna gick fortare, och vi delade tårar, skratt och tankar. Att bara se lite människor och småprata lite gör ganska mycket för att kunna hålla humöret uppe.

Med hjälp av en stressfri miljö, vila, medkänsla, omvårdnad och naturläkemedel blev jag bättre och bättre. Jag vill absolut inte påstå att jag är frisk, men lite mindre sjuk i alla fall.  

Efter ett tag upptäckte jag att jag kunde vrida nacken utan att det knakade, inte hade ständig huvudvärk och att yrseln nästan helt var borta. Men de största förbättringarna tyckte jag ändå inte hade med värk och yrsel att göra. Det mest fantastiska var att kunna följa med i samtal, komma ihåg saker, kunna formulera det jag ville säga samt att kunna läsa en längre text. Hur fantastiskt roligt är det inte att läsa böcker? Jag hade glömt hur mycket jag älskar det!

Men det är väl så det funkar? När man på grund av sjukdom måste sluta med saker man gjort förut, är man så upptagen med att klara sig igenom vardagen. Sedan, om man börjar känna sig lite bättre, inser man hur mycket man saknar de sakerna i sitt liv. 

Jag tycker att det är fantastiskt härligt att känna mig klarare i huvudet, kunna komma ut i vårsolen och läsa böcker, men med det kommer också en sorg över vad jag har gått miste om.

Denna sorg sköljde över mig under dessa tre veckor, och jag mådde psykiskt sett ganska dåligt i perioder. Sköterskorna sa att det är en naturlig del i processen, men är man van att alltid bita ihop så är det svårt att se det som något positivt.

Nu kommer den stora utmaningen, att kunna anpassa mitt liv så att jag fortsätter må bra... Hur? Ja det finns väl inget enkelt svar, men det är väl det klassiska som är så svårt, så svårt: lyssna på min kropp och sätta gränser.

Det är svårt nog för mig själv, men när det kommer andra och pressar på och ställer krav så känns det nästan omöjligt. Att säga när man är på anställningsintervju "jag arbetar gärna här, men jag måste vila efter varje aktivitet, får inte stressas och blir ofta sjuk" känns kanske inte låter jättelockande för en arbetsgivare.

Nu ska det firas påsk på landet!

Glad påsk!