Less och trött...

Jag blir så otroligt trött. På mig själv och på det samhälle som jag måste anpassa mig till. Två dagar i sträck på jobbet (istället för arbete hemifrån) och jag ligger här utslagen igen med feber, ont i halsen och värk från helvetet. Jag visste nånstans inom mig att det skulle hända, ändå föreslår jag själv att ändra schemat för att få ihop resten av veckan. För att jag har fått lära mig att min kropps signaler är inbillning, att om jag bara försöker lite till så kommer jag över "spärren" och allt blir lättare.

Mina diagnoser är inte psykiska och ändå behandlas jag på samma sätt som när jag hade depression och panikångest. Det går ut på att stadigt öka belastningen så ska jag bli starkare och klara mer. Problemet är att min kropp inte svarar på den typen av behandling, jag kraschar istället (vilket är fullt normalt om jag har ME/CFS som läkarna tror).
Men eftersom det finns skrämmande lite kunskap om sådana diagnoser hos läkare, myndigheter och samhället, så fastnar jag i det ekorrhjulet. Jag försöker att förklara och säga stopp, men varje ny person behöver se det med egna ögon. Så jag försöker leva upp till kraven och kraschar igen... Och igen... Och igen...

När en ständigt blir intalad att det är det bästa sättet, av personer som sitter på makten att ta ifrån en sin inkomst, så tvivlar en lätt på sig själv.
Den enda gången jag faktiskt har kunnat utveckla min förmåga framåt på ett positivt sätt är när jag var inskriven på Vidarkliniken. Vad gjorde jag där då? Lyssnade på min kropp och jobbade med den istället för emot den!

Men det går inte i det livet jag lever. Det handlar istället att ge upp saker. I takt med att arbetstimmarna ökades fick mycket av promenaderna, det sociala livet och hushållsarbetet försvinna. Jag började gå hos en sjukgymnast när jag fortfarande hade skjuts in till jobbet (via arbetsförmedlingen). Nu när jag får åka kommunalt till viss del kommer jag nog att få ge upp de besöken också. Vad jag måste ge upp nästa gång kraven ökar? Kanske blir det till slut bara jag liggandes i en säng med en hög mediciner bredvid mig, ätandes ur lådor som värms i en lite mikro?

Och ändå vill jag jobba, gärna mer än idag. Jag vill ha ett socialt liv och skaffa familj. Men då jag aldrig får möjligheten att må bättre så känns de drömmarna långt borta.
Jag får ständigt höra att det viktigaste är att jag mår bra. Det är inte sant i praktiken! 

Det viktigaste är att jag mår bra nog! Bra nog att uppfylla de krav som ställs på mig...
Sen spelar det väl ingen roll om jag har så ont att jag inte kan sova, att jag får feber, förstoppning, svimmar eller spyr upp maten av utmattning?

Kramar

/Ida