Att älska en plats

Jag befinner mig just nu på vårt landställe. Jag säger vårt fast det egentligen är min pappa och faster som äger det, men det känns som mitt också. Det är inte semesterriktigt än, men då jobbet är stängt och jag inte har några möten så kan jag arbeta härifrån.

Det är svårt att beskriva hur det känns att jobba och leva här till skillnad från hemma. Jag är piggare, har mindre ont och känner mig mer frisk än jag nånsin gör hemma. Här består eventuella ljud av sus i träden, fågelkvitter, nån enstaka bil som kör förbi och ibland grannens gräsklippare. Hemma består det av ständig trafik och grannar som spelar musik och städar, för att inte tala om alla ljud som slår emot mig så fort jag lämnar lägenheten. Här strosar jag sakta i skogen, plockar svamp och bär, ligger i skuggan och tittar på molnen under mina vilopauser. Jag får ta saker i min takt, måsten görs men stressar mig inte, saker som är viktiga för mig prioriteras och hinns med.

Eftersom min hjärna börjar fungera någorlunda normalt efter några dagar här så kan jag äntligen göra mitt yttersta på jobbet. Jag formulerar mig bra, hittar ord utan problem, tar in information och arbetet känns så himla roligt helt plötsligt! Det är som om någon har använt propplösare i min hjärna och att signalerna äntligen får fritt flöde.

Jag vet inte om det är möjligt att älska en plats på samma sätt som man älskar en person. Kanske handlar det om att jag älskar mig själv mer här än jag gör hemma. Kanske förstärks känslan av att jag vantrivs i vår lägenhet där hemma.Det är inte så att jag alltid mår bra häruppe, men det har länge fungerat som en plats för återhämtning. Jag har åkt hit under sjukskrivningar, efter jobbiga besök på sjukhus, under arbetslöshet. När livet hemma känns för tungt att bära så finns den här platsen här för att fånga upp mig och låta mig hitta sätt att komma vidare.

Då jag är här själv nu så kommer en del ledsna tankar också. Här kan jag ibland känna mig som jag gjorde innan jag blev sjuk. Jag blir glad när jag känner så, men samtidigt ledsen över att jag faktiskt är sjuk och att det inte är normalläge längre.

Drömmen att bosätta sig här permanent tror jag aldrig blir verklighet, men jag hoppas att mitt framtida boende kan ge mig en liknande känsla och trygghet. Det är uppenbart att natur, mindre intryck och ett lugnare tempo inte bara får mig att må bättre, det gör att jag kan prestera mer också!

När jag på söndag måste åka härifrån åker jag inte hem, inte på riktigt, jag åker hemifrån ett tag. Sedan får jag komma hit, till mitt riktiga hem, i slutet av augusti igen. Ordspråket "Home is where the heart is" har aldrig känts mer riktigt!

Nu ska jakten på blåbär och kantareller börja igen!

Kram Kram

(PS. Jag ber om ursäkt om texten ser konstig ut. Jag har inte riktigt lärt mig det här än och orkar inte sitta och försöka lösa det just nu. DS.)