Gemenskap bland nystan och härvor

I förra veckan var jag på stickcafe för tredje gången i mitt liv (precis som jag lovade i förra inlägget). Det var i en garnaffär i Bandhagen som jag har besökt en gång tidigare. Jag var så otroligt nervös innan! Min panikångest, som för det mesta knappt märks numera, gjorde sig påmind och jag mindes hur jobbigt livet var när den dominerade tillvaron.

Hur som helst gick jag dit med fjärilar i magen. Att träffa nya människor, framförallt i grupp, har aldrig varit min bästa gren.
Första timmen ville jag helst springa ut och aldrig komma tillbaka. Som tur var så hade jag ju stickningen i händerna, vilket gör alla situationer lättare!

Efter ett tag började jag slappna av och prata mer och mer med resten av deltagarna. Vet ni vad jag upptäckte? Att jag kan vara intressant!
Det låter kanske konstigt men jag har en känsla av att jag är en ganska ointressant person att prata med i sociala sammanhang. Jag är inte särskild bra på att dra skämt och det händer inte jättemycket spännande saker i mitt liv. Jag menar, jag förstår- hur roligt är det att höra om att jag jobbar, vilar, går runt i lägenheten och vilar lite mer?
Men här hamnade jag i mitt rätta element! När det talades om garnmärken, tekniker, mönster och stickor var jag plötsligt en värdefull del av samtalet. Människor som jag aldrig hade träffat förr kändes plötsligt mycket närmare när vi förenades kring vårt skapande.

Efter tre timmar i en ganska stökig miljö, ca 20 personer i en liten lokal, var jag dödstrött, hade värk som inte dämpades på flera dagar och kände mig illamående. Men jag var glad! Glad över att ha lyckats. Glad över att ha gjort något bara för min egen skull trots att det dåliga samvetet gnagde.

Snart är det dags för nästa stickcafe. Jag hoppas att jag är pigg nog för att gå, och att jag återigen får  känna mig som en "vanlig" människa med en fritid under några timmar.