Redo till 100%???

Hej igen.

Visste ni att för tillfället anses jag vara 100% arbetsför. Detta innebär att jag ska kunna arbeta 40 timmar i veckan enligt Försäkringskassan. Jag har aldrig varit en stjärna på matte men här kommer ett räkneexempel som till och med jag förstår att det inte går att lösa:

Om jag har en riktigt superbra dag kan jag vara aktiv ca 5 timmar. 5 gånger 5 (arbetsdagar på en vecka) blir 25. Sen tror jag att det är meningen att även jag som sjuk ska ha rätt till att äta och laga mat och ta hand om mitt hem hjälpligt. Sen har jag en önskan att få lite tid till personlig hygien (en dusch i veckan vore väl trevligt i alla fall). Utöver det behöver jag tid för att till exempel betala räkningar, handla, gå till läkaren etc.

Räknar jag lågt tar dessa aktiviteter ca 5 tim i veckan, då är vi nere i halvtid (tjoho!). Sen är det ju det här med restid. Har jag en halvtimmes restid så försvinner en timme per dag, alltså 5 timmar i veckan. Så då är vi nere i 15 timmar per vecka. 

Detta är alltså när jag maxpresterar, när kroppen samarbetar någorlunda och jag inte har yrsel. En sådan vecka kan jag, om jag har tur, ha ca 1-2 ggr på ett år. Så om jag ska vara ärlig så kanske 10 timmar i veckan är mer realistiskt.

Det är möjligt att jag är för snäll mot mig själv när jag räknar med fem arbetsdagar när det finns sju dagar i en vecka, men i vilket fall som helst känns 40 timmars arbete som en utopi just nu. 

Jag har också en önskan att börja träna hos en sjukgymnast, gå på laserbehandlingar för smärtan (rekommenderas, jag har gått hos Årsta Laser och Massage), träffa min samtalsterapeut och ta tag i min bortglömda psoriasis.

Jag undrar hur samhället ser på rätten till fritid. Om jag inte kan arbeta heltid, har jag då rätt att tillbringa tiden med något som är roligt? Ska varje minuts ork och kraft gå till just arbete eller får även jag ha vänner och intressen? Jag vet att det är många sjukskrivna som har en rädsla för att visa sig för mycket på sociala medier, för att det kan se ut som de gör "för mycket".

I bokserien jag lyssnar på just nu, Mina drömmars stad av Per-Anders Fogelström, proklamerar de för åtta timmars sömn, åtta timmars arbete och åtta timmars fritid i början av förra sekelskiftet. Det låter ju väldigt bra, men hur blir det för oss som inte kan arbeta åtta timmar per dag. Har vi då fortfarande rätt till en del fritid? Kanske inte då, men idag?

Jag saknar att ha ett socialt liv så himla mycket! Min familj och sambo är underbara och jag har roligt tillsammans med dem. Men ändå finns en saknad efter vänner, efter att få komma ut och se någon utställning, gå på bio eller gå ut och äta. Eller bara någon som kommer hem när jag mår dåligt och pratar med mig.

Jag har alltid sett mig själv som en ensamvarg som trivs med mitt eget sällskap. Men nu när det tvingas på mig, saknar jag att få komma ut i världen.

Kram på er!